Idag har det greppat mig, den stora tragedin har fått en bild. Min mamma ligger i respirator och kämpar, jag, ja.. jag diskar! Hur orättvist kan det vara? Jag skulle bestiga vilket berg som helst bara min mamma fick leva vidare, bli frisk och glömma allt detta. Men faktum är att vi måste leva igenom detta. Var hittar alla tappra människor sin styrka, min är redan slut. Jag tänker inte rationellt, jag förhandlar med högre makter, och vet inte hur jag ska reagera eller agera.. vad vill hon? Vad vill mamma att jag ska göra? Det är ju henne jag rådfrågar om allt, nu vet jag varken ut eller in. Kan man köpa sig fri denna upplevelse? Ta i så fall allt jag äger och har, ta till och med mig själv, bara hon får vara kvar och oskadd.
Sorgen i kroppen är flyktig, ilskan också. Tacksamheten är stor och alla tankar om hur det skulle kunnat ha hänt, hur det skulle kunnat ha slutat. Vad mycket det finns i livet som inte betyder något. Och vad specifikt det är, det som betyder allt.
Sov gott ikväll älskade mamma, så ses vi i morgon. Du finns i varja andetag jag tar, i varje ögonblink jag gör. Ändå känns du så långt bort.
Like this:
Postat i: livet, Mamma, Rädd, Uncategorized
