När släpper man en dröm?

Vältrar mig i en dåtid som är förbi.

Tänk vad mycket jag har varit med om, tänk så många människor jag har mött.
Alla dessa möten och händelser har format mig till att bli exakt den jag är idag, eller snarare till den jag var innan allt ont slog rot..
Varför hittar jag inte tillbaka till den jag var innan sjukdomen? Varför låter jag den präglar hela mitt liv från morgon till kväll?
Jag är så utled på att vara så begränsad.
Jag brukade vara den som drog ihop vänner och bekanta till fest, middag och kalas.
Jag brukade vara den som höll kontakten och den som sist lämnade festen!
Nu går jag inte ens ut!
Jag går inte ens hemifrån!

Allt det jag drömmer om, allt det jag önskar mig, när kommer det in i mitt liv?
Lars Winnerbäck sjunger – när släpper man en dröm..- och det är min stora fråga.
När ska man släppa sin dröm?
När ska man acceptera att den har glidit så långt bort att man inte når den längre?

(Lars Winnerbäck) – Jag glider ifrån allt, var jag än går.
Jag förlorar mitt fokus, vad drömde jag om…

Vart var jag på väg?
Då, förr?

Jag skulle vilja säga att det var enklare förr.
Då när man inte visste vad som kom. När allt var oförutsägbart och när man levde med risker.
Jag ser mig i spegeln och undrar vem det är… det är inte jag!
Jag har tappat min dröm, jag har tappat mig själv.
Jag går i bitar, sen vet jag inte hur jag blir hel igen.
Jag känner att tiden går, och jag falnar i skuggan av den jag en gång var.

Jag känner en rysning i kroppen när jag tänker på hur det var att kyssa någon som man var obotligt förälskad i.
Jag tänker på hur förälskelser har satt sina spår, och jag känner att jag saknar den där jobbiga, berusande förvirringen.
-Åhh, tänk att få längta efter någon, och än bättre, att få längta efter någon alldeles speciell!

Varför hittar jag inte tillbaka till mig själv, till den jag en gång var. Full av liv och lidelser.

När släpper man en dröm?
När går man vidare?

Back on track..

Ja, då är jag tillbaka..
det var ett tag sedan och livet har haft sin gilla gång!

Jag har utforskat mitt mörker … igen… 
men jag har även sett ett nytt ljus.

Jag har börjat att jobba och jag känner mig SÅ lycklig.
Tänk vad ett par timmar hemifrån kan förändra en människa.

Jag känner mig värdefull, behövd och duktig!

Allt är så nytt och det är så mycket att ta in,
men den kvinna jag jobbar för,
är så förstående och ödmjuk, så det gör inget om jag virrar till det emellanåt.
Jag längtar så att gå till jobbet, att jag kan knappt fatta att det är ett jobb!

Det bara fungerar.. nästa för bra för att vara sant!

Dejtingen… nja…
det går nog inte så bra med det just nu,
men vad gör det..
när jag är så lycklig!

En ny….

En helt ny person har idag tillkommit i mitt liv..
Det är en pojke, och han valde att bli min systers son, hennes första barn.
Hon och A fick en helt frisk liten pojke idag.

Jag har ingen att jubla med eller framför.. och det enda jag vill är att berätta att jag blivit moster.
Jag skakar lite av alla känslor  som kommer lite oväntat…
Självklart är jag glad, ja överlycklig, men även djupt ledsen.

-Ja, jag är lite avundssjuk, och ja, jag önskar att det var jag..
men framför allt är jag ledsen för att jag känner mig så oändligt ensam.
Så oändligt ensam

Inbox

Ja, då slog jag upp min inbox på dejtingsiten igen.. 2 nya avsändare, båda ”status upptagen” … Suck!!
Vilket ord av meningen ” gifta män göra sig ej besvär” förstår dom inte?

Nåja.. jag hade även fått brev från mina två potentiella blivande män… eller…
det där med potentiella är nog inte riktigt sant..

För det första.. killen från Stockholm.. han är ju killen 20 mil bort, och så verkar han lite mesig.. vi har mejlat lite fram och tillbaka, och han har ingående berättat om te… te i alla dess former…
Ledsen, men jag har inte intresset för att lära mig om vita/rökta/gröna/svarta teer.. Speciellt när jag inte ens har frågat om det! Utan mer uttryckt frågan om han är en te- eller kaffedrickare!
Men… det är ju faktiskt roligare med ett brev från han än inget alls (räknar bort de gifta männen)..
så jag skriver tillbaka, i ren artighet förstås.. (hehe)

Sen var det ju den här 37 åringen från stan, han med barn.. ja, han som inte ville ha fler barn..
Han är så dagligt tråkig att skriva till för han frågar inget, och svarar nästan aldrig på det jag frågat.. och de svar jag får.. ja, han bedyrar i stort sätt bara att han är SÅÅÅÅ trygg i sig själv, och SÅÅÅÅ redo för ett förhållande..
-Med vem undrar jag… hum.. sig själv kanske!

-Ja ja.. vad är en bal på slottet.. ?
Vi får se vad som fastnar i Inboxen nästa gång.

Läkare

Under min sjukdomstid har jag stött på ett antal olika personer inom vården. Det har varit AT-läkare, specialistläkare, läkare, sjukgymnaster, arbetsterapeuter, kuratorer, labbpersonal och sjuksköterskor.

Och jag måste säga det att jag har enbart stött på bra människor 
  – ifrånsett min första kontakt med specialistvården, där min dåvarande läkare ifrågasatte min nedstämdhet… -Ja, alltså han ansåg, att det inte var normalt att jag som var då 33 år, åt antidepressiv medicin- (Det lustiga med det är också att en av de första åtgärdena vid en kronisk värksjukdom är just det… antidepressiv medicin..)
(En annan läkare vars pedagogiska kunskaper jag ifrågasätter är den specialistläkare som befann sig på Rehabresan… en historia för sig.. )

Och nu, sedan straxt innan jul, har jag tagit beslutet att förändra min medicinering, eller rättare sagt bestämt mig för att byta fabrikör på den medicin jag äter.
Välja ”en mer rätt” bivärkning så att säga… för det är inte ”bara-bara” det där med mediciner..

Så, efter att ha tagit kontakt med min läkare på vårdcentralen,
som är den läkare som skriver ut mina antidepressiva piller, föreslog han att jag kunde testa att byta ut Paroxetin mot Fluxetin. 

Och jag testade i två veckor, kände en markant skillnad, och hade sedan ett nytt samtal med samma läkare.
Jag berättade om mina nya bivärkningar och skillnader med den nya medicinen, och han.. hör och häpna,  kontrade med egna erfarenheter… …Vilken läkare skulle göra det.. ? Öppna sig för en (nästan helt obekant) patient, och säga att det är en vanlig åkomma det jag kände, det kunde han själv intyga.. för han hade behövt sådan medicin en tid i sitt liv med…

Jag blir helt rörd… Nästan lite förälskad, i han som  person.
Vilken hjälte i mina ögon.
En öppenhjärtlig läkare, med 100% mänsklighet.
Det krävs en stark person för att visa, en utåt sett, svag sida.
Han visade förståelse och empati in i minsta detalj.
Han öppnade sig som en medmänniska och vi samtalade lite om tips och egna erfarenheter runt just behovet av medicin för rätt anledning, just denna gång nedstämdhet och sömnsvårigheter.

Det ger mig hopp om att det finns goda människor där vi främst behöver dom.
Önskar alla kunde ha den turen med sin läkare och med den vård dom behöver , som jag har haft.

Sugen..

…jag hatar ordet SUGEN!!!!!!!

Detta fanns i min inbox på en av mina dejtingsidor idag.

”Sugen på ett par timmar kul sex nu på fm ? ”

Han är från en stad 15 mil härifrån, och är ute efter ”lite skoj” och registrerad utan status… som antagligen betyder att hans flickvän/fru sitter hemma och intet ont anar!!

Jag håller på att tappa tron på män.
Finns det inga vettiga män?

Dejting

Kollade in min sida på en av de stora dejtingsajterna..
och hör och häpna.. 7 mail.. varav 5 var från singlar!!!

Ja, det är nästan så att jag vill rita ett kors i taket,
för inboxen brukar vara fulla av oanständiga förslag och gifta män…

Ja, kanske det har ändrats lite sedan jag la till på min profilbeskrivning
                     ” gifta män göra sig ej besvär”

Men ändå dyker om upp, dom där bedragarna, med förslag som alltid innehåller ordet ”sugen” (finns det något mer avtändande ord.. ??)

-Är du sugen på en het dejt?
-Sugen på en riktig man?
Vad ska man säga..

Gifta patetiska män, som letar efter … ja, efter vad… ??
(Om just du nu, skulle vara en sådan som läser just detta, och kan svara på den frågan, tveka inte, jag skulle gärna vilja veta!)

Så här sitter jag lite småfnittrandes och läser dessa 7 mail… sorterar bort de som är gifta, tar bort det där oanständiga förslaget.. och ratar han som inte skrivit vilken status han har, dvs om han är singel, eller inte.. (oftast inte..)

Så tittar jag på de tre breven som återstår, och i det första är avsändaren tyärr från Stockholm, och distansrelationer har jag i färskt minne.. det funkar inte, och det tar tid att lära känna varandra. Men han verkar lite mysig, så jag skickar ändå ett artigt hej  tillbaka.

Den andra, nja.. tittar på bilden och inser att den ”nydumpade” killen (hans status beskriver han som singel och nydumpad) ser oerhört bekant ut… jo, visst är det han som bor i porten bredvid mig, och som jag dessutom har jag har chattat med. Han som tyckte att ärlighet var SÅÅÅÅÅ viktig, och sen ändå slutade höra av sig utan någon förklaring… Radera!!!

Det tredje brevet, en seriös kille/man på 37 år med barn, och på hans profil så har han skrivit att det räcker med dom barnen… så ska jag då ta chansen och hoppas på att om vi blir kära, kanske han ändrar sig,
eller ska jag bara låta det vara.. inte lägga ner någon energi på någon som redan från början deklarerar att han inte vill ha fler barn…
…för jag vill ha barn..
Hum… svarar ändå med ett blygsamt hej..

Då får vi se vad som händer..

Bra-läget

Denna lördagskväll har inlett sitt mörker och Gudruns kopia susar utanför..

Lördag… ensam… lågmäld…
Har inga nyanser på dagarna och har mycket svårt att uppskatta helger.
Fredagsmys, vad är det? (falukorv och mackaroner!!!)

Detta dygn som varit har nog varit en av de värsta sedan sjukdomen bröt ut…
Värken har hållit mig vaken, gjort mig tjurig,
fått mig att gråta och hållit mig inomhus.
Knaprar tabletter så det står härliga till, men inte faan hjälper det!
(Ursäkta alla känsliga läsare för min svordom, men den är befogad idag!)

Har kommit underfull med att ett ”bra” tillstånd för min kropp har förändrats..
Om du frågar mig, så har jag i stort sätt aldrig en ”bra” dag längre.
(Många har lärt sig, och frågar helt enkelt inte längre… de är väll trötta på mitt tjat..)

Så för att normalisera ”braläget”, måste jag ändra på vad ”bra” betyder.
Kanske en ”bra” dag kan innehålla värk,
men att jag kan gå lite längre, typ till stan, eller affärren.. 
Eller en ”bra” dag kanske är att jag inte orkar så mycket,
men att jag är vaken och ändå inte känner stress..
För det är så, … , jag har svårt att inte känna stress när jag inte gör något.
Jag vill gärna ha något konkret att klappa mig på axeln för.
-Bra, nu har jag diskat.. eller -Bra, nu har jag varit ute och gått!

Det är väldigt jobbigt att leva ensam nu, då värken tar över allt i mitt liv.
Allt jag gör, gör helt enkelt ont, jävligt ont.
Plus att det värker när jag inget gör.

Det skulle underlätta om det fanns någon i min ensamhet,
någon som trängde bort känslan av att vara helt ensam i mitt helvete!
Någon som kunde laga mat, diska, bädda, massera in smärtlindrande gel och sådant som är skönt att slippa göra, nu när jag är lite krasslig. (!!!)
Och framför allt att denna någon var någon som inte kände att det var ett problem, någon som kanske till och med skulle tycka om att pyssla om mig.
Någon som skulle tycka om mig även om jag blev lite gråtmild
och om humöret svängde lite.
Kanske en pojkvän, eller en nära vän,
någon som jag inte måste be om hjälp för att få hjälp av,
utan någon som såg vad jag behövde.

Insiktsfullt ont

Det kommer aldrig bli som förr.

Jag har gått omkring och trott att det ska bli som vanligt,
att allt ska återgå till det vanliga…
Som det var för 2 år sedan…

Det hugger i hjärtat när jag håller tillbaka tårarna…
Hur kunde jag tro att allt skulle lösa sig , bara jag lät kroppen få lite tid…
Så naivt önsketänkande,
men nu har den svidande insikten bränt sig fast i hjärnan.

Allt har ändrats!

Nu har det sjunkigt in…

Letar efter glädjen i det!
Det som gör livet värt att levas!
Den finns där någon stans i kaoset.
Hjälp mig hitta den!

Äntligen över…

Då var det äntligen nytt år, nya möjligheter och ny inspiration… eller ???

För min egen del känner jag bara att det är skönt att lämna 2007 bakom mig.
Vad 2008 har att erbjuda vet jag inte, men jag har en viss skepsism i min attityd till det nya året.

Varje år har jag (i alla fall de sista 15 åren..) önskat mig ting och tang, och upplevelser…. Typ en riktig pojkvän, pengar, nytt jobb, berömmelse, acceptans, smal kropp, kärlek, snyggt utseende (vad nu det är), ny bil, hus, trädgård, resor.. – Ja, allt det där, och säkert lite till!
Men vad har hänt, vad har slagit in?? ( ni kan säkert gissa er till att det ska stå ett INGET här…)

Allt är nog relativt till det liv man lever, (eller vad tror du?)
I år skippar jag allt det där andra, och önskar mig egentligen bara att få vara fri från smärta.
Jag önskar mig att inte bara kunna se på när livet händer, utan att även kunna delta i det.

Det känns falskt och oäkta, att sitta med huvudet högt och säga alla de där fraserna som jag vet att andra vill höra.. det ordnar sig,.., man måste stänga en dörr för att öppna en ny,.., att inte beklaga sig över sin smärta utan se framtiden med stort intresse och optimism.

Jag har ljugit alla rakt upp i ansiktet med en fejkad positiv inställning,
men på insidan, är jag så jävla rädd och känner mig så ensam.
Skraj att aldrig kunna passa in någon stans.
Att inte få vara produktiv i något som genererar i stolthet av att åstakomma något.
Jag vill tjäna mina egna pengar, och känna mig behövd.

Jag orkar le utåt ett tag till, men jag blir så irriterad inombords.

Vad gör jag för fel…
varför händer detta mig, eller varför händer det mig inte?
Klart man undrar…
Tankar som inte kan besvaras med annat än med tankar..
Och martyren -som alla har inneboendes- gottar sig ofta, väl och länge i lösningar och beskyllningar…

…men som sagt… med ett stelt leende… Det är ett nytt år, nya möjligheter och andra mirakel!