Gammal kärlek, rostar lite

Jag har precis hejdat mig från att skicka ett mejl till ett gammalt ex.. Johan.
 Det är nog över ett år sedan vi hade kontakt sist, och flera år sedan vi sågs. Jag vet att du har gått vidare i ditt liv, och jag vet att det var jag som sa åt dig att gå.
Jag kan ändå ibland inte låta bli att undra vad som hade hänt om jag inte hade kört iväg dig.
Varje gång jag har en ”ensam-kris” tänker jag på dig, och just nu har jag en sådan kris!
Jag tror att jag stundvis saknar dig, kanske till och med längtar efter dig.

Skulle jag ta kontakt med dig, vet jag att jag skulle få din uppmärksamhet.
Jag ska dock inte göra det, jag ska respektera ditt val att gå vidare, vilket du gjorde helt rätt i att göra. Det är jag som inte kommer framåt,
jag hamnar på ruta ett hela tiden.
Det gör mig ledsen och faktiskt lite likgiltig.

Åter måndag!

Då har helgen passerat, mamma mår bättre och har fått byta avdelning. Jag har börjat att pusta ut och nu kommer min värk och min hunger tillbaka. Det är helt otroligt hur vi människor kan hela oss, ja, jag tänker på min mamma. Hon var okontaktbar i början, men nu har respiratorn tagits bort och hon har en egen telefon på sitt rum! Det tråkiga är nu att det är bestämda besökstider… det kan ju i och för sig vara bra för mamma, men det begränsar oss anhöriga. Vi vill ju vara där hela tiden.

Ja, och så är det måndag, en ny arbetsvecka är i gångn. Ska försöka att under denna vecka få ordning på hemmet, har börjat, men kommer inte till slutet någon gång.. tappar helt enkelt lusten under vägen.

/Linda

Ett litet tecken

Mamma

Tänk att ett litet tecken som en nickning var allt som behövdes.. mamma har vaknat till, men är fortfarande i respirator. Hon tittar på oss och och svarar på enkla frågor. Jag har hållit andan i 6 och ett halft dygn! Jag har så fruktansvärt ont i bröstet idag, men det är ytligt och muskelärt. Jag bara längtar tills jag ska åka upp i morgon. Älskar dig mamma. Ses snart.

Av alla mina dagar jag har levt, 
är det här den absolut bästa dagen.

Mamma

Jag är så förtvivlat ledsen, jag är så ensam utan min mamma. Snälla vakna snart. Saknar dig mer än jag saknat något annat i hela mitt liv tillsammans.

Jag längtar så efter din röst.

Jag längtar så efter din röst mamma. Till och med ljudet av dig blossandes på en cigg. Kom tillbaka till mig. Jag står inte ut snart. Det smärtar mig ända in i själen att se dig i sjuksängen. Älskar dig.

Bad shit happends to good people!

Idag har det greppat mig, den stora tragedin har fått en bild. Min mamma ligger i respirator och kämpar, jag, ja.. jag diskar! Hur orättvist kan det vara? Jag skulle bestiga vilket berg som helst bara min mamma fick leva vidare, bli frisk och glömma allt detta. Men faktum är att vi måste leva igenom detta. Var hittar alla tappra människor sin styrka, min är redan slut. Jag tänker inte rationellt, jag förhandlar med högre makter, och vet inte hur jag ska reagera eller agera.. vad vill hon? Vad vill mamma att jag ska göra? Det är ju henne jag rådfrågar om allt, nu vet jag varken ut eller in. Kan man köpa sig fri denna upplevelse? Ta i så fall allt jag äger och har, ta till och med mig själv, bara hon får vara kvar och oskadd.

Sorgen i kroppen är flyktig, ilskan också. Tacksamheten är stor och alla tankar om hur det skulle kunnat ha hänt, hur det skulle kunnat ha slutat. Vad mycket det finns i livet som inte betyder något. Och vad specifikt det är, det som betyder allt.

Sov gott ikväll älskade mamma, så ses vi i morgon. Du finns i varja andetag jag tar, i varje ögonblink jag gör. Ändå känns du så långt bort.

Aldrig har jag varit så rädd i hela mitt liv

Tänk dig att vakna av att telefonen ringer och en röst säger att du måste klä på dig och åka till sjukhuset, för din mamma är akut sjuk.

Man vet inte hur man ska reagera, men jag blev helt lugn. Klädde på mig och packade med full närvaro (!) det allra nödvändigaste. Medicin, näringsdryck och örhängen! Hur tänker man egentligen?

Sen nästa steg, köra bil, jag vet inte riktigt hur, men jag kom fram, parkerade och hittade rätt sal.

Sen brister det, mitt lugn alltså, när jag ser min styvfar, hans förtvivlan och tårade ögon. Vi kramas. Vi gråter.

Mamma görs iordning för operation, vi vet inte hur det ska sluta. Operationen kan i sig vara för påfrestande för hennes redan akut sjuka kropp. Vi väntar och vi ber. -Ja, jag gjorde det, i mitt tysta bad jag till högre makter och jag bad för att mina syskon skulle be också. Jag kunde inte göra något annat.
Vi väntade i 5 timmar, och till slut fick vi beskedet att operationen var över, och att det hade gått bra. -D.v.s. hittills var det bra, och det såg bra ut, men egentligen vet man inget förrän hon vaknar. Det kan ta dagar innan hon väcks ur respiratorn. Men kanske det redan blir i morgon.

Min älskade mamma, du är min älskade Mamma, min närmsta anhörig och mitt allt. Jag har ingen som står mig så nära, eller som betyder mer. Vad är jag utan Dig? Kom tillbaka till mig.

Semester

Tänk att jag år 2010 har 4 veckor semester! Efter 4 år av sjukskrivning och med en massa expriment med mediciner. Nu har jag 4 veckor semester och jag längtar helt sjukt efter att den är över! Vill börja arbeta igen.

Jag är dessutom sedan 2 februari-10 gastric-by-pass-opererad, och har tappat 30 kilo på 6 månader. Saknar inte ett enda gram! Lite skraj är jag att vikten har stannat.. har ju i alla fall 15 -20 kg till att ta av! Men tänk vad kul det är nu när jag kan gå i vanliga affärer och handla kläder! Man måste väl säga att det ser ljust ut för tillfället!

När släpper man en dröm?

Vältrar mig i en dåtid som är förbi.

Tänk vad mycket jag har varit med om, tänk så många människor jag har mött.
Alla dessa möten och händelser har format mig till att bli exakt den jag är idag, eller snarare till den jag var innan allt ont slog rot..
Varför hittar jag inte tillbaka till den jag var innan sjukdomen? Varför låter jag den prägla hela mitt liv från morgon till kväll?
Jag är så utled på att vara så begränsad.
Jag brukade vara den som drog ihop vänner och bekanta till fest, middag och kalas.
Jag brukade vara den som höll kontakten och den som sist lämnade festen!
Nu går jag inte ens ut!
Jag går inte ens hemifrån!

Allt det jag drömmer om, allt det jag önskar mig, när kommer det in i mitt liv?
Lars Winnerbäck sjunger – när släpper man en dröm..- och det är min stora fråga.
När ska man släppa sin dröm?
När ska man acceptera att den har glidit så långt bort att man inte når den längre?

(Lars Winnerbäck) – Jag glider ifrån allt, var jag än går.
Jag förlorar mitt fokus, vad drömde jag om…

Vart var jag på väg?
Då, förr?

Jag skulle vilja säga att det var enklare förr.
Då när man inte visste vad som kom. När allt var oförutsägbart och när man levde med risker.
Jag ser mig i spegeln och undrar vem det är… det är inte jag!
Jag har tappat min dröm, jag har tappat mig själv.
Jag går i bitar, sen vet jag inte hur jag blir hel igen.
Jag känner att tiden går, och jag falnar i skuggan av den jag en gång var.

Jag känner en rysning i kroppen när jag tänker på hur det var att kyssa någon som man var obotligt förälskad i.
Jag tänker på hur förälskelser har satt sina spår, och jag känner att jag saknar den där jobbiga, berusande förvirringen.
-Åhh, tänk att få längta efter någon, och än bättre, att få längta efter någon alldeles speciell!

Varför hittar jag inte tillbaka till mig själv, till den jag en gång var. Full av liv och lidelser.

När släpper man en dröm?
När går man vidare?

Back on track..

Ja, då är jag tillbaka..
det var ett tag sedan och livet har haft sin gilla gång!

Jag har utforskat mitt mörker … igen… 
men jag har även sett ett nytt ljus.

Jag har börjat att jobba och jag känner mig SÅ lycklig.
Tänk vad ett par timmar hemifrån kan förändra en människa.

Jag känner mig värdefull, behövd och duktig!

Allt är så nytt och det är så mycket att ta in,
men den kvinna jag jobbar för,
är så förstående och ödmjuk, så det gör inget om jag virrar till det emellanåt.
Jag längtar så att gå till jobbet, att jag kan knappt fatta att det är ett jobb!

Det bara fungerar.. nästa för bra för att vara sant!

Dejtingen… nja…
det går nog inte så bra med det just nu,
men vad gör det..
när jag är så lycklig!